Dagens bokfika – knäckig rabarberpaj med jordgubbar

I går plockade jag in rabarber från vår bergsskreva på tomten. Det går inte åt så mycket rabarber när man bakar, så av det jag plockade räckte det till både en paj och en kaka, och resten frös jag in.

Visserligen är de väldigt fina nu, och inte träiga som de kan bli senare, men jag brukar skala dem i alla fall.

Knäckig rabarberpaj

500 g rabarber
2 dl havregryn
2 dl socker
1 3/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1 krm vaniljsocker
125 g smör
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl ljus sirap
Smör till formen

Gör så här
1. Sätt ugnen på 150°C.
2. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
3. Smält smöret i en kastrull tillsammans med grädde och sirap. Blanda ner de torra ingredienserna.
4. Ansa och skär rabarbern i ca 4 cm stora bitar. Lägg dem i en smord ugnssäker form. Bred på smeten.
5. Grädda pajen mitt i ugnen 40–50 minuter, tills den fått fin färg.
6. Servera ljummen med till exempel vaniljglass.

.

Som jag har längtat efter uppföljaren till En nästan sann historia. Och så kom den här redan nu, som en oredigerad förhandsutgåva – boklycka! Jag kunde inte låta bli att låta den gå före i boktraven. Jag är fast i berättelsen redan från början. Jag skall kolla upp om jag får skriva om den redan innan recensionsdagen, annars blir det i slutet av juni.

 

Nomineringsdags – ”de bästa nyutkomna böckerna”

Just nu är det förmodligen febril aktivitet i de tre jurygrupperna!

I varje jurygrupp ingår fem personer som skall läsa och diskutera vilka av alla böcker som förlagen skickat in, som skall nomineras nu på måndag. Det är kulturjournalister, professorer, författare och andra kunniga ledamöter som skall fälla det första avgörandet om vilka sex böcker respektive texter som skall nomineras i varje klass.

I år skickades det in 149 titlar till den skönlitterära klassen, till fackboksklassen skickades det in 150 titlar och till kategorin barn-och ungdomslitteratur 148 titlar. Till Lilla Augustpriset har 632 texter från ungdomar i åldrarna 16 – 20 år skickats in. En hel del att läsa och bedöma, med andra ord.

gissningar

För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. Ganska luddig regel, eller hur? Om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Jag har fotat tre böcker som jag tycker bör nomineras, en bok i varje klass. Det tar emot litet att slänga ur mig gissningar, utan att ha läst alla de inskickade böckerna, men som Augustambassadör tycker jag att det ligger i sakens natur att göra det. Enligt min mening uppfyller alla tre böckerna de kriterier som jag tolkat att jurymedlemmarna ofta utgår ifrån.

  • Jag skulle bli mycket överraskad om inte boken 1947 blev nominerad i fackboksklassen, den imponerade enormt mycket på mig. Att kunna skriva med en sådan lätthet om så allvarliga ämnen, och att kunna skala ned så mycket fakta till en så behändig och faktiskt lättläst text, det är fantastiskt bra gjort. Läs gärna min recension här.
  • I barn- och ungdomsboksklassen hoppas jag på att Jack blir nominerad. Det är en både stark och väldigt fin skildring av att växa upp utan gynnsamma förutsättningar, och om att hävda sig själv genom förtryck av andra. Det handlar om hur en ung människa kommer till insikt om vad han har gjort, hur han tar ansvar för det och successivt utvecklas och mognar som person. Min recension finns här.
  • I den skönlitterära klassen har jag valt en bok som jag tror skulle bli en skräll om den nominerades, inte minst på grund av att den kan klassificeras som en deckare. Deckare brukar inte vinna Augustpriser. Men nu är inte det här en klassisk deckare, utan enligt min mening minst lika mycket en relationsroman. En nästan sann historia. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är en ren njutning i sig. Berättelsen har dessutom ett djup och skildrar dels hur framtidsvisioner förändras över tid från ungdomsåren till vuxet liv, dels betydelsen av att göra en klassresa, dels vilken skrämmande utveckling hierarkiska miljöer kan leda till. Här finns min recension.

 

På måndag får vi alltså veta vilka arton böcker, samt sex stycken texter, som nominerats! Vinnaren i varje kategori utses sedan av en elektorsförsamling med 21 personer (bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och andra som bedöms lämpliga för uppdraget). Vilka som slutligen vinner de åtråvärda statyetterna avslöjas med pompa och ståt på Augustgalan den 28 november, årets litterära höjdpunkt för författare, förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och bokälskare från hela landet!

 

 

 

 

Recension: En nästan sann historia, av Mattias Edvardsson

Recensionsexemplar - stort tack till författaren och till Bokförlaget Forum!
Recensionsexemplar – stort tack till författaren och till Bokförlaget Forum!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-08-24
Omslagsformgivning: Elina Grandin
Förlag: Forum bokförlag
ISBN: 9789137149158
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet. Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord. Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

 

Så tyckte jag om boken

I sin jakt på sanningen kring mordet på författarikonen Leo Stark, söker Zackarias upp en efter en av sina vänner från studietiden, och ställer frågor som ingen verkar vilja svara på. Berättelsen löper parallellt. Dels får vi följa Zackarias i nutid, i sitt arbete med att göra efterforskningar om och att skriva boken som skall ge svar på vad som egentligen hände med Leo Stark, då för tolv år sedan. Dels får vi följa kompisgänget med Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty från det att de lärde känna varandra på universitetskursen i litterärt skapande fram till dess att deras vägar skildes åt ett år senare.

Kapitlen då Zackarias träffar och intervjuar dem som på olika sätt var involverade i kursen i litterärt skapande, följs upp i nästföljande kapitel med vad som egentligen hände för tolv år sedan. Boken får karaktären av en klassisk pusseldeckare, där man steg för steg får pusselbit efter pusselbit. Jag gillar det här greppet om berättelsen, de sista raderna i varje kapitel blir en cliffhanger som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag är nyfiken på efterforskningarna kring mordgåtan, men ännu mer vill jag läsa om de unga studenterna och deras inbördes relationer, och relationerna mellan dem och de idoliserade förebilder de såg i Leo Stark och i poeten och läraren Li Karpe.

Det är inte mordhistorien som i första hand driver mig framåt, det är allt det andra. Det är en intensiv men långsamt berättad historia om nittonåringar som i sin ungdomliga tro på sig själva är övertygade om att de kommer att vinna Augustpriset för sina framstående verk, och även att läsa om hur deras liv ser ut ett decennium senare, med delvis reviderade mål. Personerna skildras med en sådan värme att jag tycker om dem allihop. Ibland är det vasst, men aldrig elakt. Som när författaren med några få rader lyckas ringa in kärnan i en familjemedlems klassresa, hur både den som har gjort klassresan och den som är kvar ser på varandra och livet efteråt:

”Morsan, vars hela uppfattning om poesi byggde på Rydbergs tomtedikt och Boyes bristande knoppar, måste ha uppfattat hela samtalet som exotiskt och en smula högtravande. Det här var långt bortom hennes horisont. Hon kände sig inte bekväm. Hon ville hellre vända sig om och se ut genom fönstret för att konstatera att det blev kallare för varje dag nu, att det snart var höst och att det skulle bli vinter också, att allt bara var en fråga om tid.”

Att personerna i boken gör en klassresa tror jag är en nödvändig förutsättning för händelseförloppet. Zackarias, Adrian, Fredrik och Betty har tagit klivet in i en värld av intellektuella, men känner sig aldrig riktigt bekväma i den. Arbetarklassbakgrunden, som inkluderar uppfattningen att du inte skall tro att du är någon, gör sig hela tiden påmind. När möjligheten att bli sedda och känna sig utvalda och upphöjda dyker upp, tar de den. Det är inte lätt att motstå en karismatisk person som ömsom lyfter fram att de är speciellt utvalda, handplockade för att de har det där extra, ömsom smular sönder deras självförtroende tills ingenting återstår. Konsekvenserna är skrämmande, just för att det är så trovärdigt. Alla som har varit en del av universitetsvärlden känner till fenomenet med unga studenter som blint beundrar vissa personer som de ser som högre upp i hierarkin, och även hur en sådan relation lätt kan missbrukas.

För mig är det här framförallt ett relationsdrama, och det är så enormt bra skrivet. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är så stringent och som ofta gör helt oväntade saltomortaler så att jag drar efter andan: ”Han skrattade till och med. Jag visste inte om jag också borde skratta. Han hade ju kommit hit för att gråta”.

För övrigt håller jag med Fredrik Niemi, en av karaktärerna i boken: 373 sidor är en alldeles lagom lång bok.

Läs gärna också recensioner av boken hos:

Bokföring enligt Monika

Lottens bokblogg

Fru E:s böcker

Vargnatts bokhylla

Evas bokvärld

Och dagarna går…

Johannas deckarhörna

 

 

 

Bokbloggsfråga v. 31 – Hyllvärmare

Veckans bokbloggsfråga i barnboksbloggen:

”Handen på hjärtat nu: hur ser det ut med dina hyllvärmare? Har du många olästa böcker i din bokhylla som du har dåligt samvete över, eller tillhör du de som faktiskt hinner läsa i samma takt som nytillskotten dyker upp i bokhyllorna?”

 

rec ex

Det småroliga är hur naivt jag tänkte för någon månad sedan… Jag hade gått igenom katalogen över höstens böcker, skrivit ned alla favoriterna månad för månad, och insåg att det var en ganska överkomlig mängd böcker ändå. Tänk om jag faktiskt skulle kunna vara i fas från och med nu, och hinna med att läsa alla boknyheter som jag blir nyfiken på?

Men det är nog bara att inse att så inte kommer att bli fallet, och jag tycker att det är bokbloggarna som är främsta orsaken till det. Det är där jag ser och läser om fler böcker, utöver dem jag själv fokuserat på, och lägger till fler och fler till att-läsa-listan. För att inte tala om recensionsexemplaren som det är så roligt att bli överraskad av! I dag landade de här två böckerna i brevlådan. Mattias Edvardsson har varit så generös och skickat mig ”En nästan sann historia” som jag har stora förväntningar på, och från B. Wahlströms förlag fick Isabella och jag ”Var du än är” som verkar vara en både tänkvärd och fin bok. Recensionsexemplaren prioriterar jag såklart framför hyllvärmarna, och så fortsätter det på samma sätt. Nyheter går före hyllvärmare. Men det är ingenting jag mår dåligt över, tvärtom, jag gillar att omges av böcker ;)

Här finns svar från andra bloggare på veckans bokbloggsfråga. Klicka gärna in och läs!