Recension: Hetta, av Jane Harper

Publicerat den av Justnujusthar5 kommentarer

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.
.

Så tyckte jag om boken

Stämningen är förtätad. Det lilla samhället Kiewarra präglas av intolerans och hemligheter, men även av sammanhållning kring det man tror på. Alla känner på ett eller annat sätt till varandra och är känslomässigt involverade i både det som skett i det förflutna och det som sker i nutid. Det blev aldrig utrett vad som egentligen hände då för tjugo år sedan, men det ledde till att Aaron och hans far drevs bort från sin gård. Många anser fortfarande att Aaron Falk var skyldig, och när han dyker upp i staden igen väcker det ont blod hos många. Ovanpå detta har landet drabbats av en ödesdiger torka som gör allt värre och bidrar till att samhället utvecklas till en krutdurk som riskerar att explodera när som helst.

Man kan riktigt känna hettan och dammet från de uttorkade markerna och ödsligheten i landskapet som kommer sig av de stora avstånden mellan gårdarna. Det är okonstlat och rättframt. Första stycket i boken anger tonen: ”Gården hade faktiskt sett död tidigare, och spyflugorna var inte kräsna. För dem var det ingen stor skillnad mellan ett kadaver och ett lik.”

Det här är ingen Kepler, med ett överjordiskt tempo och action från början till slut. Tvärtom. Steg för steg, lugnt och metodiskt, nystas både det som hände i det förflutna och kring de tre dödsfallen upp. Det är spännande på ett nästan hypnotiskt vis. De vältecknade och oerhört trovärdiga miljö- och personbeskrivningarna bidrar till detta. Historien innehåller alldeles lagom många karaktärer som, utan att de blir det minsta stereotypiska, förmodligen går att känna igen i de flesta småstäder. Kontrasten är tydlig mellan den inhemska befolkningen, som acklimatiserat sig till det ofta hårda livet där människan har litet eller ingenting att sätta emot vädrets makter, och den inflyttade befolkningen som ännu inte fått och kanske aldrig får det robusta, skyddande lagret mot såväl väder som jargong.

Intrigen håller ihop, vi lockas ut på villospår och vi misstänker än den ena, än den andra. Hela tiden ligger det en kuslig stämning över allt som sker. Man bara väntar på att någonting ytterligare skall inträffa. Jane Harper imponerar med en fängslande berättarteknik som trots brutaliteten och råheten i handlingen är en ren njutning att dras in i.

Det här är Jane Harpers deckardebut. Jag har förstått att en uppföljare är planerad till början av nästa år; Force of Nature, med Aaron Falk som huvudperson. Fem kvinnor från samma företag ger sig motvilligt ut på en vandring i teambildningssyfte. Bara fyra återvänder. Efter en så lysande debut som Hetta kommer jag utan tvekan att läsa även uppföljaren.

Betyg: 5/5
.

Antal sidor: 334
Serie: Aaron Falk (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-26
Förlag: Forum
Översättare: Jessica Hallén
Originaltitel. The Dry
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789137148052
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Fler som bloggat om Hetta:

Beas Bokhylla, Bloggbohemen, Bokkoll, Boklysten, Böcker och Dammråttor, Johannas Deckarhörna, Lottens Bokblogg, Mias Bokhörna

 

♥

 

 

Recension: Kolibri, av Kati Hiekkapelto

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

.
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar. En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?
.

Så tyckte jag om boken

Störst behållning fick jag av skildringarna av hur det är att vara flykting och invandrare i Finland. Skillnaderna mellan den äldre och den yngre generationens förmåga att acklimatisera sig i ett land med för dem nya värderingar, synen på det gamla hemlandet och det nya, skolans betydelse för integrationen, samhällets och den inhemska befolkningens syn på invandrare i allmänhet och invandringens konsekvenser i synnerhet. Det är en befriande rak, nyanserad och osentimental samhällsskildring ur flera perspektiv. Det är intressant läsning.

Kolibri imponerar inte lika mycket som spänningsroman. Jag upplever inte handlingen som särskilt trovärdig, vilket inte bara avspeglar sig i upplösningen av mordhistorien utan även i de ledtrådar som framkommer successivt i berättelsen. Det blir aldrig riktigt nagelbitande spännande eftersom jag har svårt att ta det som sker på allvar. Jag har också svårt att förstå huvudpersonens mentala och fysiska förfall under tiden som brottsutredningen pågår. Det sker för snabbt och kontrasten blir för stor för att det skall vara övertygande. Däremot tycker jag om författarens stil, sättet hon uttrycker sig på. Utan att bli omständlig lyckas hon klä stämningar och känslor i några få ord. Det gör berättelsen både levande och lättläst.

Författaren fick sitt internationella genombrott med serien om kriminalpolisen Anna Fekete. Kolibri är den första delen i serien. Även de kommande delarna har ett tydligt samhällsengagemang och berör frågor kring immigration och flyktingkris. Jag är väldigt nyfiken på hur författaren kommer att låta karaktärerna utvecklas, och hur hon kommer att skildra välfärdssamhällets mörka baksida i de kommande delarna.

Betyg: 3/5
.

Antal sidor: 376
Serie: Anna Fekete (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-10
Förlag: Modernista
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177015710
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥

Klassiskt franska rätter i helgen

Publicerat den av Justnujusthar4 kommentarer

I sommar skall vi flyga till Paris och sedan bila genom Loiredalen och upp genom Normandie tillsammans med goda vänner. Därför valde jag franskt tema för det vi bjöd våra vänner på i helgen när de var på besök. En försmak av den franska stämningen och les saveurs francaises! ♥ ♥ ♥

Hos Leila Lindholm fick jag inspiration till den här mördegspajen med mascarpone, grädde, lime, vaniljpulver och honung i fyllningen. Roligast var att dekorera den som den franska flaggan; den vackra trikoloren som symboliserar frihet, jämlikhet och broderskap. Smaken var god, men jag är inte så förtjust i mascarpone, så till nästa gång skall jag göra en fyllning baserad på crème fraiche och ägg istället och se hur det blir.
.

Till varmrätt en boeuf bourguignon av vildsvinskött som vi fått från mina föräldrar som jagar. Jag lät köttet koka i flera timmar i bland annat rödvin och kalvfond, och det blev väldigt smakrikt och mört kött. På slutet lade jag till steklök, strimlat sidfläsk och champinjoner. Det här är en rätt jag hoppas få möjlighet att äta i Frankrike, det är ju så gott!
.

Jag läste att fransmän gärna serverar ost, kex och päronklyftor tillsammans med varmrätten, alltså inte bara som en egen rätt efteråt, så den varianten måste ju provas. Voilà!
.

Matpajer ser sällan särskilt roliga ut, men är enkla att göra och brukar tyckas om av de flesta. Jag gjorde två sorters pajer, bland annat en quiche lorraine. Förutom vin till maten drack vi cider, som är en specialitet från Normandie.
.

Jag hade bakat chokladbiskvier till kaffet. Choklad är ju så typiskt franskt att det närapå inte räknas som onyttigt godis, utan som något som ingår i en normal kost. Namnet biskvi kommer förresten från det franska ordet biscuit, som betyder skorpa, kex, vilket syftar på biskvins mandelbotten.
.

Och så den felande länken på det franska temat – hallonpannacottapaj med kolakräm på crunchig botten. Det smakade betydligt mer italienskt och amerikanskt än franskt, men den var god i alla fall ;)

Recept kommer inom kort här i inlägget för den som blir sugen på att själv laga och/eller baka något av det vi åt i helgen.

Une belle journée, tout le monde!

♥ ♥ ♥