Under julhelgen har jag ägnat mig åt att gå igenom vad som skrivits i mitt forskningsämne sedan 2010. Det är som att komma tillbaka till en helt annan värld, där jag var väldigt aktiv för femton år sedan, men lämnade när jag fick viktigare saker att göra – att vara mamma till Bella och Jackie.
Under tiden som jag har gjort Scooby-snacks till tjejerna, lekt med dem, anordnat temakalas, läst sagor och sjungit visor, tittat på Lotta på Bråkmakargatan och under senare år läst läxor med dem och skjutsat till skolan och olika fritidsaktiviteter, har det pågått ett krig i forskarvärlden som jag varit nästan helt omedveten om.
Min forskningsrapport gavs ut som en SOU av den Integrationspolitiska maktutredningen och jag presenterade den på Rosenbad. Rapport var där och intervjuade mig efteråt, men journalisten hade uppenbarligen inte koll på vad som var väsentligt i det jag presenterat, så jag fick lov att avbryta honom och ge honom förslag på bättre frågor att ställa, och det gjorde han.
Min forskning blev inte kritiserad, varken metoden eller resultaten, men på en konferens fick jag en kommentar från en annan forskare om att nu hade jag gjort bort mig. Enligt honom och andra forskare innebar mina resultat att det inte gick att söka fler forskningsanslag, eftersom ämnet nu var uttömt. Han bad mig justera resultaten så skulle vi kunna söka forskningsanslag tillsammans sedan. Innan dess hade jag visserligen förstått att man alltid, alltid skall vara källkritisk, men där och då gick insikten in i mig som en pilspets i kroppen. Jag blev så fruktansvärt besviken på att man inte kan lita ens på forskare, som man bör kunna förvänta sig är objektiva och nyanserade och alltid strävar efter att förmedla trovärdiga resultat. Självklart stod jag fast vid mina resultat.
Det blev dessutom ett väldigt tumult kring själva utredningen eftersom integrationsfrågorna var så politiskt laddade. Efter ett inslag i Uppdrag Granskning lyfte Mona Sahlin ut Anders Westholm, som lett hela utredningen, och ersatte honom med en forskare som jag delat arbetsrum med på Universitetet, Masoud Kamali. Uppdrag Granskning fälldes senare för att vara partiska, och det som skrevs i utredningen efter att Masoud Kamali tog över blev det ingenting med. Forskning skall vara saklig och nyanserad och absolut inte styrd av känslor. Det skall inte spela någon roll om man är född inom eller utom landet när man forskar om exempelvis invandrarföretagande. Som forskare behöver man inte själv ha upplevt det man forskar om, man är utbildad att kunna ta reda på fakta, analysera och presentera den. Ni kanske vet hur det gick för Mona Sahlin och Masoud Kamali sedan, annars kan man enkelt få det sammanfattat genom att googla.
Svenska Dagbladet skrev om min forskning.
Och det gjorde även Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning.
Under våren det år då jag avslutade all undervisning och andra engagemang vid Universitetet fick jag frågan om jag ville skriva ett inlägg i en bok om bidrag till trossamfund. Det inlägget fick tydligen betydelse flera år senare. Här är ett utdrag ur en text av Sören Ekström, Samarbetsnämnden för statligt stöd till trossamfund (SST).
Nu är jag tillbaka i forskarvärlden igen, litet mer luttrad än då för femton år sedan. Det mesta, kanske allt, kräver en kritisk granskning och vi måste ha en öppen belysning även av känsliga ämnen, för hela samhällets bästa. Till för inte så länge sedan kunde man som forskare riskera att bli kallad rasist om man exempelvis lyfte fram förekomst av hedersrelaterat våld och förtryck i vårt land, vissa grupper menade på fullt allvar att det inte förekom, även efter mordet på Fadime.
Så, nu vet ni varför jag inte hinner läsa och recensera lika många romaner som tidigare. Jag läser, men litet andra texter. Det kommer en sammanställning över bokåret 2019, och jag kan redan nu avslöja att det är betydligt färre än jag läst de senaste åren.
♥
Just nu - Just här 